Admin

Järnbrist eller?

Fint att se att det är så många som engagerar sig. Jag menar, inte för att det varit direkt lågt engagemang för min blogg förut men senaste tiden är det något extra. Det finns ett Go i er som jag inte riktigt känner igen sedan tidigare. Kul som fan är vad det är. Nu kör vi vidare på det tema som utlovades sist, nämligen mer historier om mina barn. Den här gången kommer det att handla om järnbrist. Eller ja, det kommer väl inte direkt ta avstamp i tillståndet (eller vad man ska kalla det) utan snarare i ett missförstånd. Det var vid frukostbordet som familjen, som varje dag, satt ner och åt. Min burk med järntabletter stod som vanligt bredvid min tallrik. Inget konstigt alls. Min sambo sade, medan han tittade i sin telefon: ”Glöm inte tabletterna, älskling. Järnbrist skojar man inte bort”. Jag blev lite irriterad över kommentaren av flera anledningar. Dels att han inte litade på att jag skulle komma ihåg det, det är trots allt min järnbrist. Och för det andra: Vadå ”Järnbrist skojar man inte bort”? Vad är det för onödig och löjlig kommentar? Så tänkte jag. Jag tittade på honom och tog tabletten demonstrativt. Sedan sa jag, då böjd över min telefon: ”Järnbrist är faktiskt inte så himla allvarligt som du verkar tro. Jag kände att det var något jag startade här. Förutom att min sambo är hypokondriker så är han dessutom, och kanske framförallt, läkare. Han harklade sig för att göra sig redo att föra en monolog om järnbrist. Sedan drog han igång. Järnbrist är inte bra eftersom det är järnet i blodet som för syret ut till alla organ. ”Och inte nog med det..” hörde jag honom säga innan han tog ett djupt andetag. ”Dessutom är järnbrist bra att undvika eftersom järnet för koldioxid ut ur kroppen. Fattar du? Bra av olika anledningar”. Det fortsatte att pågå en stund. Vi bollade argument fram och tillbaka och jag hade de absolut sämsta, kan jag erkänna såhär i efterhand. Järnbrist var inte min hemmaplan, så att säga. Det var då, när vi kastat ämnet järnbrist fram och tillbaka några gånger, som vi tittade ner mot våra barn. De hade slutat äta frukosten och satt bara och tittade upp på oss. Inte rädda för att vi hade höjt rösterna eller så utan snarare förvirrade. Jag såg ner och mötte blicken med vår 6-åring. Hon såg upp mot mig, harklade sig precis som sina föräldrar, och sedan sa hon ”Du har ingen hjärna. Varför?”. Jag tappade hakan innan jag hann fråga vad hon menade. ”Järnbrist. Du har ingen hjärna”. Skrattet avtog inte förrän kvällen.

Läs mer »

Jag kan facility management nu

Fler frågor kom in. Jag ska erkänna att jag inte är särskilt förvånad. Jag menar, det hör inte till vanligheterna att jag skriver om mitt privatliv. Eller ja, det är väl egentligen inte att skriva om privatlivet att skriva om det faktum att jag jobbar med facility management. Så var det i alla fall och fokus ska riktas mot att många tycks intresserade av detta faktum. Så, utan vidare dröjsmål ska jag låta mig själv besvara era frågor om facility management. I alla fall några av dem. Hur länge har du jobbat med facility management? Nu blir det närmare 5 månader. Jag skrev här om att jag var sugen på att bryta bransch. Jag hade varit inom konstruktion i närmare ett decennium. Det fick lov att räcka. Jag behövde nya utmaningar att projektleda. Utmaningen fick heta facility management. Om jag ska vara ärlig visste jag inte vad facility management ens innebar när jag sökte. Jag kollade förstås upp detta och det lät spännande. Det lät som en bransch som låg rätt i tiden och det skulle visa sig att jag var något på spåren. Jag har i alla fall närmat mig ett halvår inom facility management. Jag ser fram emot nästa! Varför just facility management? En oerhört rimlig fråga med ett ganska ospännande svar: Det bara blev så. Jag sökte mig bort till något annat som inte var inom bygg. Det finns som bekant många saker som kan matcha den beskrivningen. Jag tog klivet till facility management eftersom jag såg jobbet på en site. Det var också så att en gammal vän till mig kunde gå i god för branschen. Därför blev inte steget lika långt till facility management som till andra branscher. Detta var en vän vars omdöme jag litar mer på än mitt eget. Detta är jag väldigt glad för. Annars hade jag kanske aldrig hittat till facility management. Hur länge tror du att du kommer jobba med facility management? Jag är ödmjuk till det faktum att jag faktiskt nyss börjat. Jag vet inte hur jag kommer känna om arbetet inom 3 år, exempelvis. Just nu är facility management något jag trivs med. Jag gillar min arbetsplats, mina kollegor och mina arbetsuppgifter. Det räcker gott och väl för mig nu. Vad framtidsjaget tycker, det vår tiden som vanligt utvisa. Det var väl ett rimligt och någorlunda pedagogiskt svar, tycker ni inte? Om du saknar svar på din fråga om facility management, skicka då in den! Jag försöker svara på alla fram till nästa tisdag.

Läs mer »

Från en annan tid med fälgar

Förra veckan dök jag ner i den tid då jag arbetade med fälgar. Denna tid, skulle det visa sig, var en jag aldrig tidigare berättat om här i bloggen. Vet ni hur jag vet det? Jo, nämligen att döma av alla frågor som kom in. Det fanns ett gigantiskt intresse från många av er att veta mer om den tid då jag ägnade mig åt att sälja fälgar. Jag tänkte därför att jag skulle ägna detta ytterligare ett inlägg, så får vi se om er nyfikenhet stillat något. Jag kommer att berätta om detta utifrån frågor som jag ställer till mig själv. Vad var bäst med att jobba med fälgar? Flera olika saker som förtjänar lika stort utrymme. Till att börja med vill jag slå ett slag för mina arbetskamrater, mitt team. Detta var helt otroligt. Jag har nog aldrig känt att jag kommit in så snabbt i en gemenskap som jag gjorde där. Vi var ett team på 10 pers som var specialiserade på fälgar. När jag började visste jag inget men tack vare mina fantastiska arbetskamrater så lärde jag mig väldigt snabbt. Det var fint. De tog hand om mig och bjöd in mig redan från första början. En annan aspekt, kopplat till ovanstående, var företaget. Jag tror inte att det var en slump att så härliga kollegor arbetade på samma ställe. Det var välskött. Inte nog med att vi sålde de allra bästa fälgarna. Vi såg också efter varandra och det betyder oerhört mycket, åtminstone för mig. Sedan var det förstås kul att bara bli bra på något. Jag blev överjävligt duktig på fälgar faktiskt. Det mesta har jag nog glömt idag men jag var väldigt bra under de dryga två år som jag var på firman. Fälgar var min grej och det var det jag var bäst på. När var du verksam inom fälgar och vad gjorde du på jobbet? Jag arbetade med fälgar mellan 2006 och 2009. Min huvudsakliga uppgift var att sälja men jag fick också rycka in på andra områden när det behövdes. Det är också en aspekt jag uppskattade väldigt mycket med det här jobbet. Det var varierande när man ville att det skulle vara varierande. Kan du sakna det?  Ja, det kan jag faktiskt. Jag har väl gått vidare från fälgar som ”arbetsredskap” men det sättet som vi arbetade på kan jag sakna. Det var mycket gemenskap, värme och solidaritet. Jag önskar jag kunde säga detsamma om juristsektorn.

Läs mer »

Stockholms fasadrenovering

Fortsättning på förra veckans berättelse. Det var en märklig situation. Att vakna upp i ett helt annat jag i en helt annan tid. Jag visste inte hur det hade gått till. Jag visste bara att det hade skett. På något sätt vilket jag inte kunde förstå hade jag rest i tiden och hamnat i Stockholm under den tid då jag arbetade med fasadrenovering. Fikarummet i byggbaracken var det rum i vilket jag landade i mitt 25-åriga jags kropp. Jag såg mig omkring och såg mina gamla kollegor, de jag en gång i tiden arbetade inom fasadrenovering i Stockholm tillsammans med. En av dem, Greger, såg mot mig och reagerade på att jag såg blek ut. Han sa på den bredaste norrländska man kan tänka sig: ”Är du OK?” ”Jag… ja, jo” svarade jag och ljög. Jag var långt ifrån OK. Hur kunde detta ske? Jag hade inte arbetat med fasadrenovering i Stockholm på tre decennier. Jag var en gamling nu egentligen. Men inte längre. Jag tittade på mina händer och kände på mina lår. Smärtan i knäna var borta och håret på huvudet var tjockare än de varit på många år. Det är nästan lite lustigt. Den tid då jag arbetade med fasadrenovering i Stockholm hade nästan sluppit ur mitt minne. Jag tänkte väldigt sällan på den. Jag tror att detta kan bero på att jag var verksam inom fasadrenovering i Stockholm i en slags mellanperiod. Jag menar att det var en tid då jag hade bott i stan i ett år. Ungefär 2 år innan att jag hittade mitt ”kall” och den framtid jag skulle komma att välja längre fram. Det var då jag jobbade med fasadrenovering i Stockholm. Missförstå mig inte: Jag tyckte att det var roligt att jobba i Stockholm och med fasadrenovering. Men jag visste ändå hela tiden att jag inte skulle bli särskilt långvarig. Kanske var det därför som detta hade inträffat. Kanske hade jag skickats tillbaka i tiden till tiden då jag jobbade i Stockholm, med fasadrenovering, för att det höll på att försvinna ur minnet. Kanske var det mitt sinne som flyttat mig tillbaka. Skulle jag ens komma ihåg att detta hade skett? Det var många frågor som dök upp. Nu stod alla kollegor jag jobbade med fasadrenovering i Stockholm med och tittade på mig. Hela gänget. De såg besvärade ut. Min gamla chef Jörgen öppnade munnen: ”Du har väl inte glömt oss?” sa han vädjande. Sedan vaknade jag.

Läs mer »

Roliga julklappar i familjen

Jag är av den bestämda åsikten att julklappar primärt ska vara roliga. Jo, jag vet att det finns klappar vars syfte är nytta snarare än nöje. Jag vet att det är viktigt att få saker som ordnar upp livet på ett eller annat sätt. Faktum kvarstår ändå, roliga julklappar är… ja, roligast. Håller ni inte med? I år är jag världens bästa förälder. Detta är i alla fall vad jag intalar mig själv efter att ha gjort inköpet av årets roliga julklappar. Som ni alla vet så har jag hela 5 barn. Det blir alltid stora inköp och jakten på roliga julklappar sker egentligen under hela hösten. I år slog jag nog rekord i att vara ute i god tid. Förrådet i vilket vi förvarar klapparna har varit förbjudet att tillträda i flera veckor redan. Inte för att någon av de skulle försöka smyga sig in nu. Detta var ett större problem när de var yngre. Jag tänkte att jag skulle presentera de roliga julklappar jag köpt inför julen 2021. Det låter väl som en bra och hållbar idé? Jag bara skojar, förstås. Mina barn läser min blogg och därför vore det oerhört olyckligt att avslöja allt på det viset. Nej, deras roliga julklappar kommer att avslöjas först under dagen då de ska avslöjas: på julafton. Så är det med den saken. Däremot så ska jag berätta lite snabbt vad jag köpte förra året. Jag börjar med den roliga julklappen till min förstfödde. Hon har blivit så vuxen nu att hon börjat på universitetet. Javisst, hon bor nu långt upp i norr och ska bli ingenjör. Roliga julklappar för norrlänningar vet vi alla vad det innebär. Jag köpte förstås ett par skidor till henne. Hon hade aldrig tidigare stått på ett par så detta blir definitivt intressant. För att hon verkligen skulle tycka att detta var en rolig julklapp såg jag till att köpa nybörjarskidor. Jag var faktiskt lite skeptisk till mitt eget beslut. Om inte annat för att jag inte visste hur det skulle gå att frakta med skidorna upp igen. Det gick i alla fall bra och hon lärde sig åka längdskidor snabbare än jag någonsin hade kunnat. Imponerande tjej det där. För att inte tala om imponerande förälder som köper så roliga julklappar, eller hur? Övriga i gänget fick julklappar som var roliga utifrån deras perspektiv. De yngsta fick saker som matchade deras fotbolls- respektive hästintressen. Mellanbarnet som blivit lite av ett sociala medier-fenomen, föräldrarna upp i dagen, fick tillbehör för det. Roliga julklappar har betraktarens subjektivitet i fokus. Har jag rätt? Lämna gärna era kommentarer så ska jag försöka svara så snart som bara möjligt!

Läs mer »

Usb c som hobby, eller?

Det var en gång en man som var omåttligt fascinerad av usb c. Han började som en helt normal person med jobb och familj och allt det vanliga. Hans vänner beskrev honom som trevlig och glad, måttligt teknikintresserad. Det rullade på utan konstigheter, tills den dagen mannen fick höra talas om usb c. Hans måttliga teknikintresse gjorde att han läste om usb c, som då var ett nytt påfund. Så långt allt väl. Vartefter mer information om usb c fanns att hitta blev mannen mer och mer fascinerad. Han läste det han kunde, och när möjligheten fanns började han köpa prylar med usb c kontakter. Det här var egentligen inte heller något problem, ännu. Men med tiden började hans familj och vänner märka att hans intresse blev mer fanatiskt, konversationerna gick från väder och middagsplaner till vad mannen för dagen hade att säga om usb c. Det finns förvånansvärt mycket att säga om det om man som mannen låter sig uppslukas av ämnet. Ibland gjorde han utvikningar om övriga standarder, men på något sätt återkom alltid samtalet till usb c. Mannens agerande blev mer märkligt, han kunde vägra använda en pryl som inte hade usb c. Han ville döpa sitt kommande barn till usb c, vilket frun klokt nog satte stopp för, men hur hon överhuvudtaget stod ut med honom såhär länge kan man fråga sig. Mannen fick sparken från sitt jobb som han inte längre skötte, han hade istället börjat göra amatörmässiga installationer av usb c på diverse udda ställen. Hans nyfikenhet på usb c hade eskalerat till en besatthet.  Familjen och vännerna hade fått nog av usb c och tvingade mannen att söka hjälp. Det var inte helt enkelt att hitta en terapeut som förstod sig på problemet, inte heller fanns det ännu några stödgrupper för detta. Men så småningom fick mannen hjälpen, och med ytterligare tid förstod han själv hur långt det hade gått och han jobbade sig ifrån sin ohälsosamma fascination för usb c för att återigen bli lite mer som de andra. I hemlighet saknade han dock den målmedvetenhet han känt i sitt usb c intresse.

Läs mer »

Taktila skyltar i Stockholm

Igår gick jag en lång promenad genom Sveriges huvudstad. Det hör inte direkt till ovanligheterna. Jag bor här, och jag gillar att promenera. Det är en kombination som ofta resulterar i just promenader. Upp och ner längs gatorna på Södermalm, i Vasastan och på Kungsholmen. Ibland även på andra platser i stan. Förbi pubar och restauranger. Förbi människor som tittar ner i gatan, som tittar upp och möter min blick, som tittar i sin telefon. Det är lätt att man blir bekväm när man går så ofta på samma gator. Man ser samma saker, får samma intryck. Men under gårdagens promenad bestämde jag mig för att inte fastna i samma mönster. Jag skulle se nytt. Jag svängde in på Katarina Bangata på Söder och möttes av en liten skylt som jag nästan snubblade över. ”Montering av Taktila skyltar pågår” sa den. Jag stannade upp och läste texten igen. Taktila skultar var ett uttryck som jag aldrig hade hört förut. Jag sa det tyst för mig själv en gång och tänkte att det var första gången som min mun fick säga orden. Nog för att jag har tummen mitt i handen och att byggarbeten aldrig har intresserat mig. Men tänk att jag hade levt 40 år i Stockholm utan att ha reflekterat över att det sker taktila skyltar existerar. Efter lite googlande förstod jag vad det var.  Jag gick en bit till och hann precis lyssna igenom Space Oddity från början till slut när jag fick se ytterligare en skylt.. Även här pågick tydligen en innergårdsrenovering i Stockholm. Jag sa orden tyst för mig själv och tänkte att den skylten var inte särskilt taktil ytterligare en gång innan jag vandrade vidare i ljuset från gatlyktorna. Det dröjde ungefär 30 minuter innan jag sprang på nästa taktila skylt . Sedan en halvtimme till. Det blev en lång promenad på Södermalm den här kvällen. Och jag räknade till slut till sex stycken pågående taktila skyltar.  När jag till slut kom hem till min lägenhet på Roslagsgatan så var det dags för middag. Jag lyxade även till med ett glas vin.

Läs mer »

Warehousing in New York

I had a dinner with a couple of friends the other day. As usual, we did it for a longer time than first planned, especially since we all had work the day after. Stupid, but it’s the same thing every time. It’s interesting when I meet up with this group, because you never really know what topics will come up. You can be sure that the talking points during the evening will be centered around one main topic. This time, it was places you’d worked at a long time ago. We went around the table and had to improvise a “story” about this workplace. When it came to me (I was last) I talked about when I worked in warehousing in New York. Judging from the faces around the table, there were people who had missed this chapter in my life. “Warehousing in New York, you say” said a friend and I nodded and continued. So, one should remember that this period, working in warehousing in New York, occurred over 10 years ago. How would I remember what it was like? What was I supposed to say about my year in New York, in warehousing? I couldn’t even remember who I was back then. It was an impossible task, that’s what I was thinking before. But it turned out I remember much more than I first expected. The difference between my story and the others was the focus. While the others talked about hard values at their old workplaces, I turned to other things. The first aspect of the warehousing New York period that I got stuck in was the smell. It had a certain smell, the place. Not bad and not good either. I wonder if it still smells the same. I wonder If I would recognize it if I smelt it today. If I would go: “Yep, that’s warehousing in New York for me”. I guess I probably will. The other thing I talked about was the atmosphere. The feeling amongst the coworkers. Because there is always a certain feeling in a group, right? Two groups can’t be exactly the same, because no person is exactly the same. Everyone affects a group, and the group I worked in warehousing in New York with was unique. It wasn’t really like any other group I’ve experienced. I hope I’ll have time to tell you more about this another time.

Läs mer »

Frågor om hemstädning

Hej igen! Jag kör vidare på samma tema som jag kört på de senaste inläggen här. För er som tillkommit under de senaste veckorna kan jag meddela att detta är annorlunda. Jag brukar vanligtvis inte ägna ett inlägg i veckan åt att tala om hemstädning. Situationen krävde dock att så blev fallet. Jag ska berätta varför. För några veckor sedan lät jag berätta att jag hade arbetat med hemstädning. Nu när jag tänker efter så var det inte ens något jag nämnde på djupet. Det var mest i förbifarten som jag droppade någonting om ”tiden inom hemstädning lärde mig..” osv. Frågorna haglade in. Det bokstavligt talat öste ner frågor i min inkorg om min tid inom hemstädning. Frågorna gällde dessutom allt möjligt. Därför bestämde jag mig för att besvara frågorna, en efter en. Varje onsdag har jag därför gjort just detta. Jag har tagit några av frågorna ni skickat till mig och svarat på dem här i bloggen. Så även denna vecka. Jag gör nu som jag gjort i de senaste inläggen. Det vill säga: presenterar en fråga som inkommit och sedan ett svar på den efteråt. Låter det bra? Vilken tur, för ni har inget val! Hur gammal var du när du började med hemstädning? Jag var bara 17 år när jag fick mitt första jobb. Jag hade precis tagit studenten, och eftersom jag gick ett år tidigare blev det vid så ung ålder. Sedan arbetade jag med hemstädning i drygt ett år innan jag började se mig om efter annat. Vem var din favoritkund när du jobbade med hemstädning? Får man ens svara på en sådan fråga, tro? Jag kan säga att jag tyckte om väldigt många som jag utförde hemstädning hos. Vissa ville vara mer privata och pratade inte så mycket. Andra var väldigt trevliga och jag blev som en del av deras liv på något sätt. Och de i mitt liv då förstås. Jag utförde hemstädning hos en äldre man som hette Nils-Erik under några månader. Han var oerhört mysig och bjöd alltid på fika när jag kom på besök. Var de snälla mot dig? Den här frågan kom in från Josef, 6 år, som tydligen uppskattar mina videos mycket. Svaret på den superbra frågan är: Ja, de var jättesnälla. Mina chefer behandlade mig och mina arbetskamrater jättebra. Vi som jobbade med hemstädning var snälla mot varandra. Även kunderna var väldigt snälla. Tack för alla bra frågor! Nu måste jag springa iväg. Vi hörs snart igen!

Läs mer »

Fasadrenovering Stockholm

Fasadrenovering i Stockholm har varit temat för mina poster senaste tiden. Ett märkligt tema, kan tyckas. Särskilt märkligt blir det förstås givet de ämnen som jag brukar skriva om här. Det var egentligen en himla slump att det blev såhär. Jag hade inte tänkt skriva om fasadrenovering i Stockholm men när jag skrev att det var mitt yrke kom frågorna.  Det har nog kommit in 50-60 frågor, varav många liknar varandra. Därför tänkte jag att jag skulle slå flera flugor i en smäll och besvara dem i bloggen istället. Låter det som en bra idé? Jag vet inte varför jag frågar. Ni kan ju inte svara ändå. Hur som helst: Nu kör vi. Vad är det bästa med att jobba med fasadrenovering i Stockholm? Denna breda och något svåra fråga är den mest populära. Jag tänkte att jag skulle svara på frågan i två delar: En del om fasadrenovering och en del om Stockholm. Jag börjar med det förstnämnda eftersom det känns mest naturligt. Jag har renoverat fasader sedan jag gick ur gymnasiet, och det var väldigt längesedan. Jag trivs med jobbet. Det är befriande att kunna jobba utomhus tycker jag. Sedan jag flyttade till Stockholm har jag dessutom fått utföra fasadrenoveringar på väldigt fina byggnader. Byggnader som stått pall mot väder och vind i hundratals år. Fastigheter som, då vi arbetat med dem, får tillbaka sin forna glans. Det är en stor fördel med att renovera fasader i gamla städer har jag märkt. Så, varför är just Stockholm så bra stad att utföra fasadrenoveringar i. Ja, jag svarade ju lite på detta ovan: Det är helt enkelt en stad full av fina byggnader. Det finns inget bättre än att arbeta när man gör det på en väldigt fin byggnad. Fasadrenovering i Stockholm är roligare än i de andra städer jag prövat. Jag var en vända nere i Barcelona för några år sedan. Inte ens där var det lika fint och roligt. Hur länge har du jobbat med fasadrenovering i Stockholm? Det börjar på att bli ganska länge nu. Jag fick fundera över hur länge det kunde vara och tillslut kom jag på det. Det är nu 11 år. Över ett decennium av fasadrenovering i Stockholm. Vet ni hur jag känner över det? Jag känner mig fullständigt golvad av det. Golvad eftersom tiden har gått så otroligt fort. Även golvad av att jag verkar trivas så bra på jobbet att jag blivit kvar så länge. Fler frågor om fasadrenovering i Stockholm mottages!

Läs mer »