Visste ni att det fanns en tid i Kråkköping då det mesta inte kretsade kring mässingsskyltar? Det är förstås svårt att tänka sig. Ja, riktigt svårt – för att inte säga omöjligt – att acceptera för de som känner till vikten av detta ting i staden. Idag är det svårt att tänka sig staden utan dess upphöjda mässingsskyltar med allt vad de innebär och bidrar till.
Så, varför blev det såhär?
Det hela började för en väldig massa år sedan. Så många år att det inte längre är någon som känner till hela verkligheten. Allt om mässingsskyltarnas härkomst och uppkomst härleds till historier som berättats genom generationer. Berättelser som nedärvts i familjer och i vänskapskretsar och därmed fått egna liv. Ingen kan egentligen särskilja vad som berättas om mässingsskyltar idag och vad som faktiskt skedde långt, långt tillbaka i tiden. Den som har bäst koll på läget är en av stadens äldsta invånare, Herr Gök.
Han brukade ofta slå sig ner på Stortorget under fredag eftermiddag. Där var det många som anslöt av alla möjliga arter. Koltrastar, gråsparvar, kråkor och faktiskt en och annan fiskmås, även om de mest var på jakt efter pommes frites som folk lämnat utanför hamburgerköket. Här, sedvanligt på sin svarta lyktstolpe samlades skaran fåglar för att höra gökens historia om mässingsskyltar. Den brukade lyda ungefär såhär:
Det fanns en tid då människor inte tillverkade mässingsskyltar. Det är en tid vi fåglar inte kan minnas eftersom det var så oerhört längesedan. Sedan en dag så fick den första fågeln syn på en mässingsskylt. Man vet inte exakt när det var och man vet inte vem fågeln i fråga var. Man vet dock med största sannolikhet att mässingsskylten i fråga syntes till nere vid kajen. I närheten av fiskmåsarnas tillhåll vid färjan över till ön i fjärran.
- ”Det stämmer” sade en röst nedanför lyktstolpen. Det var fiskmåsen Öljan som satt på kullerstenen och glufsade i sig vad som tyckes vara historiens största pommes frites. Han fortsatte:
- ”Visst var det där nere som mässingsskyltar blev en grej. Det var faktiskt min gammegammellfarfar som var pionjären. Det var han som..”
Öljan avbröts av några av gökens åskådare som gjorde klart att det var många som gjorde anspråk på den där historien. Många som hävdade att de minsann var ättlingar till den fågel som upptäckt mässingsskyltarna för första gången. Det var, som Herr Gök än en gång betonade, inte något man med säkerhet kunde veta. Det var omöjligt.