Uncategorized

Näste man till rakning. Som de flesta av er vet har jag ägnat mig åt ett särskilt tema den senaste tiden. Temat har handlat om hyllningar. Inte vilka hyllningar som helst. Hyllningar av kollegor jag arbetat med. Och inte vilka kollegor som helst. De kollegor jag arbetat med heltäckningsmattor i Stockholm med. Visste ni ens att jag har arbetat med det innan jag påbörjade denna kampanj? Jag är osäker på om jag har nämnt min tid inom heltäckningsmattor i Stockholm. Här kommer i så fall en liten genomgång: Jag har alltid gillat att testa nya saker. Därför var det en självklarhet för mig att pröva Stockholm och heltäckningsmattor när chansen dök upp. Det var verkligen som om stjärnorna stod i rätt läge, kan man väl säga. En nära släkting lånade ut sin lägenhet i huvudstaden från maj till september. Trots att det var flera som var intresserade så fick jag första tjing. Ett företag inom heltäckningsmattor i Stockholm som en kompis hade jobbat på öppnade för sommarvikarier. En av dessa två sommarvikarier skulle bli jag! Det hela gick väldigt fort. Från att ha talat med min vän om jobb över en öl kom heltäckningsmattor i Stockholm på tal. Han sa att han hade jobbat där de senaste somrarna men att han inte kunde nu. ”Du är inte sugen då?” frågade han och jag svarade ”Jo” utan att tveka en sekund. Heltäckningsmattor och Stockholm – Vad annat fanns det att önska? Detta inlägg ägnas därför åt att hylla min vän Johan. Min vän som, tack vare sin spontanitet och tilltro till mig, gav mig en unik chans. En chans att få arbeta med något nytt. En chans att få testa på en ny stad. Och inte vilken stad som helst. Staden jag egentligen alltid har känt att jag hör hemma i. Huvudstaden – Stockholm där jag nu skulle komma att arbeta med heltäckningsmattor, om än endast för en sommar. Nog för att jag gillade att arbetade med heltäckningsmattor i Stockholm. Men det bästa med att ha testat på det var den blodade tand det lämnade efter sig. Jag fortsatte inte att arbeta med heltäckningsmattor efter vikariatet men jag blev kvar i Stockholm. Sveriges huvudstad är nu min stad och det är jag väldigt glad för. Tack Johan, tack alla heltäckningsmattor och tack Stockholm!

Vi gjorde i alla fall ett gott försök, den gamle farsgubben och jag. Eller ja, vi gjorde ett försök. Särskilt gott var det aldrig riktigt. Tanken var möjligen god på något sätt, men resultatet var inget annat än en katastrof. Jag ska berätta vad som hände. Pappa ringde mig för några veckor sedan, alldeles för tidigt på morgonen. Jag svarade sömndrucken i telefonen och han berättade att han behövde min hjälp om några veckor. Jag förklarade för honom att han inte hade behövt fråga redan nu, men att jag ändå kunde ställa upp. Vi skulle fixa stenverandan som de har i anknytning till sitt hus. Det skulle grävas ner nya rör, nytt tätskikt, läggas nya plattor, nya stenornament – Ja, allt skulle förnyas. Det är inte så att jag inte ville ställa upp. Jag tycker att det kan vara rätt roligt med såna där projekt. Även om jag varken är expert på tätskikt eller stenläggning. Det är bara det att ingen av oss vet riktigt vad vi håller på med. Pappa tillhör de som tycker att Youtube är det bästa som hänt mänskligheten. Han tror att, bara för att han ser ett videoklipp med en kille som pratar om exempelvis tätskikt, så får han kompetensen. Som om verkligheten hade varit som i filmen The Matrix, där karaktärerna laddar ner kunskaper till sig själva. Jag infann mig på den blivande byggarbetsplatsen på utsatt tid. Med mig hade jag en spade och tätskikten som jag hade inhandlat på Bauhaus dagen innan. Pappa pratade med mig länge i telefon när jag vandrade omkring i affären. Det var nämligen väldigt viktigt att det blev rätt. ”Tätmembran hette det tätskiktet! Det sa killen på Youtube (uttalat ”Jo-Toob”). Du får inte välja fel tätskikt nu för då går det åt helvete. Vänta lite så kollar jag på klippet igen”. Jag var säkert där inne i 1,5 timme, och pappa var med i öronen hela tiden. Vi körde igång. Grävde och vilade, grävde och fikade, och grävde igen. Man kan inte klandra pappa för hans energi. Gubben är 74 år och pigg som en 25-åring. Mycket piggare än jag själv. Hur som helst, vi jobbade på hela helgen med verandan, och runt kl 20 på söndagskvällen lade vi ner sista stenen och pustade ut. Pappa torkade svetten i pannan, log och tittade ner på mästerverket. ”Bra jobbat med tätskikten” sa han och lade en hand på min axel. Jag svarade: ”Ja, det var ju inte så svårt. Jag handlade dem ju bara. Och du var ju med i luren hela tiden.”. Han tittade mot mig, nu med allvarlig blick. ”Nej, men du lade ju ner dem också, eller hur? Du fixade ju så att tätskikten hamnade i marken, va?”. Jag såg tillbaka med lika besvärad min och skakade på huvudet. ”Gjorde inte du det?” Lång historia kort. Jag ska tillbaka nästa helg igen.