Fint att se att det är så många som engagerar sig. Jag menar, inte för att det varit direkt lågt engagemang för min blogg förut men senaste tiden är det något extra. Det finns ett Go i er som jag inte riktigt känner igen sedan tidigare. Kul som fan är vad det är. Nu kör vi vidare på det tema som utlovades sist, nämligen mer historier om mina barn. Den här gången kommer det att

Fler frågor kom in. Jag ska erkänna att jag inte är särskilt förvånad. Jag menar, det hör inte till vanligheterna att jag skriver om mitt privatliv. Eller ja, det är väl egentligen inte att skriva om privatlivet att skriva om det faktum att jag jobbar med facility management. Så var det i alla fall och fokus ska riktas mot att många tycks intresserade av detta faktum. Så, utan vidare dröjsmål ska jag låta mig själv

Förra veckan dök jag ner i den tid då jag arbetade med fälgar. Denna tid, skulle det visa sig, var en jag aldrig tidigare berättat om här i bloggen. Vet ni hur jag vet det? Jo, nämligen att döma av alla frågor som kom in. Det fanns ett gigantiskt intresse från många av er att veta mer om den tid då jag ägnade mig åt att sälja fälgar. Jag tänkte därför att jag skulle ägna

Fortsättning på förra veckans berättelse. Det var en märklig situation. Att vakna upp i ett helt annat jag i en helt annan tid. Jag visste inte hur det hade gått till. Jag visste bara att det hade skett. På något sätt vilket jag inte kunde förstå hade jag rest i tiden och hamnat i Stockholm under den tid då jag arbetade med fasadrenovering. Fikarummet i byggbaracken var det rum i vilket jag landade i mitt

Jag är av den bestämda åsikten att julklappar primärt ska vara roliga. Jo, jag vet att det finns klappar vars syfte är nytta snarare än nöje. Jag vet att det är viktigt att få saker som ordnar upp livet på ett eller annat sätt. Faktum kvarstår ändå, roliga julklappar är… ja, roligast. Håller ni inte med? I år är jag världens bästa förälder. Detta är i alla fall vad jag intalar mig själv efter att

Det var en gång en man som var omåttligt fascinerad av usb c. Han började som en helt normal person med jobb och familj och allt det vanliga. Hans vänner beskrev honom som trevlig och glad, måttligt teknikintresserad. Det rullade på utan konstigheter, tills den dagen mannen fick höra talas om usb c. Hans måttliga teknikintresse gjorde att han läste om usb c, som då var ett nytt påfund. Så långt allt väl. Vartefter mer

Igår gick jag en lång promenad genom Sveriges huvudstad. Det hör inte direkt till ovanligheterna. Jag bor här, och jag gillar att promenera. Det är en kombination som ofta resulterar i just promenader. Upp och ner längs gatorna på Södermalm, i Vasastan och på Kungsholmen. Ibland även på andra platser i stan. Förbi pubar och restauranger. Förbi människor som tittar ner i gatan, som tittar upp och möter min blick, som tittar i sin telefon.

I had a dinner with a couple of friends the other day. As usual, we did it for a longer time than first planned, especially since we all had work the day after. Stupid, but it’s the same thing every time. It’s interesting when I meet up with this group, because you never really know what topics will come up. You can be sure that the talking points during the evening will be centered around